Volontärberättelser

Volontärernas egna berättelser

Här kan du läsa volontärernas egna berättelser om vistelserna i Uganda och Indien. Texterna är hämtade ur ABC:s nyhetsbrev genom åren. I texterna hittar du volontärernas upplevelser av att vara volontär under en kortare eller längre period och också de olika inriktningarna du kan välja som volontär.

Praktiskt Socialt Arbete – 2014

Vi gjorde praktik inom det genusvetenskapliga kandidatprogrammet på Lunds Universitet mellan september och december 2013. De första två månaderna spenderade vi på HIMAD i Himalaya och fem veckor på organisationen Center for Social Action (CSA) i Bangalore. Vår tanke var att utöka vår utbildning med praktiskt socialt arbete och lära oss om Non Govermental Organisations (NGO) arbete i Indien.

Under tiden på HIMAD så deltog vi i olika projekt och möten för att lära oss om hur de jobbar och hade även våra egna workshopar. Två gånger varje vecka träffade vi handarbetsgruppen Kimat (som betyder värde på hindi) och stickade och virkade. Eftersom Kimat, genom ABC, säljer sina produkter i Sverige så pratade vi om den svenska marknaden och nya tekniker. Vi gick även till byskolan, som ligger nära utbildningscentret där vi bodde, två gånger i veckan och hade engelsklektioner med de 10-talet barn som går där. Vi arbetade med lärande lek och deras favorit blev memoryspel och huvud-axlar-knä-och-tå-sången. Vid två tillfällen höll vi workshopar i genus och makt med två olika ungdomsgrupper.

I Banglore bodde vi på Christ University där CSA är beläget. Vi jobbade i återvinning- och handarbetesprojekt i ett av Bangalores slumområden som syftar till sysselsättning och företagande för kvinnor. Vi hade även en workshop en grupp lärare som arbetade i ett annat slumområde som handlade om genus och bemötande. Vi hade även möjlighet att göra ett längre studiebesök på landsbygden där vi bodde hos en familj i fyra dagar och hade turen att bjudas med på en släktings bröllop. Vi besökte också en självhjälpsgrupp i byn och de dagliga aktiviteterna. Vi hjälpte även till att anordna och genomföra MILAN och Gracias som är två dagar fullspäckade av events för barnen (500 stycken!) som ekonomiskt sponsras av eleverna på Christ University. Vi besökte också CSAs olika projekt runt om i Bangalore. I Bangalore bor det ca 9 miljoner människor vilket var en stor kontrast mot vardagen på HIMAD i Himalaya. Det är stor skillnad på HIMAD och CSA i organisering och storlek vilket var intressant att se och lära av. Vi hade möjlighet att göra ett stort antal studiebesök under hela praktiken på många olika organisationer.

I skrivande stund har det gått ungefär tre månader sen vi kom tillbaka från Indien. Det känns både som en evighet sen vi reste hem, men det är fortfarande lätt att vara där i tanken. När vi pratar om Indien så skrattar vi ofta åt fina minnen och alla oväntade händelser vi var med om. Vi är också tacksamt medvetna om att vi fått med oss så många viktiga insikter och lärdomar. Det var jättesvårt att lämna både HIMAD och Bangalore på grund av alla fina relationer som vi byggde upp på båda platserna. Det är svårt att förstå hur så mycket känslor kan uppstå mellan människor utan att ens alltid ha ett gemensamt språk. Det var lätt att förtrollas av både natur och miljöer, men i slutändan är det personerna vi saknar mest. Vi har fått lära oss om och inspirerats av lösningar och framtidstro från personer i ett land som ofta förknippas med samhällsproblem och exotifierande turism – att göra praktik på detta sätt har både varit stärkande och utvecklat oss som genusvetare och människor.

Maja och Lina

Kvinnohälsa i Indien – 2006

”If you educate the women, you will educate the whole world”

Efter ett lyckat hälsoprojekt i två olika byar här i delstaten Uttaranchal i norra Indien håller vi, Anna Hagström och Marie-Louise Jernbeck, i egenskap av volontärer för HIMAD och ABC, i denna stund på att avrunda vårt projekt som har handlat om allmänhälsa för kvinnor med fokus på ett genusperspektiv.

Efter snart sju veckor i Indien och ett avslutat volontärprojekt i bagaget, befinner vi oss i Gopeshwar med massor av kunskaper och inspiration som ska bli spännande att förmedla vidare när vi kommer hem.

Resan till Himalayas höjder har varit innehållsrik och nyanserad, men även lång och krokig. Vår Odysse började redan i ett kaotiskt och chockartat New Dehli. Det var en färgstark och innehållsrik första vecka med besök på många organisationer med hälsofokus, men även en prövning på att lära sig navigera mellan kossor och rikshor.

Mättade och överväldigade av alla starka intryck i denna tiomiljonersstad tuffade vårt äventyr vidare med direktion Dehra dun. Trots en snabb visit hann vi lyckligtvis med ett oförglömligt och fint besök på en leprakoloni. Även i våra öron klingade detta ord en smula främmande innan vårt besök. Denna underbara oas blev ett tydligt bevis på vilka lyckliga förhållanden utsatta människor i ett fåtal fall kan ha tur att hamna under.

För att ge ordet leprakoloni en rättvis innebörd kan man säga att den fungerar som ett slutet samhälle där människor i olika åldrar, smittade av lepra, lever tillsammans sida vid sida i god gemenskap. I byn finns både möjlighet till skolgång för de barn som bor där men även arbetsuppgifter för de vuxna i form av att sy och väva attiraljer som vackra sjalar, väskor, kuddfodral och tallriksunderlägg. Dessa varor köps in av organisationer från olika delar av världen, så även av ABC. På detta sätt hjälper ABC och ABCs kunder till att finansiera leprakolonins fortsatta existens, vilket känns som ett fantastiskt engagemang!

Längst en slingrande väg fortsatte vi vår resa med jeep, som under åtta timmar skulle ta oss upp till denna fascinerande lilla stad som under närmare två månader varit vårt hem. Väl framme vid vår lilla lägenhet var det en befrielse att kunna andas in den klara och friska bergsluften istället för storstadens smog och avgaser. Det faktum att pappret inte längre var svart när vi snöt oss, gav uttrycket att en dag i Dehli är som att röka ett paket cigaretter, en realistisk innebörd.

Efter en veckas inskolning i vattenfiltrering och innovativa lösningar till hygienskötsel samt förberedande planering av vårt hälsoprojekt, var vi startklara för vår första projektby; Khandara. I denna fascinerande by verkar tiden ha stått stilla för ett tag och många gånger fick vi en känsla av hur svenska jordbruk kan ha tett sig för hundra år sedan. Här gjorde sig terrassodlingarna än mer tydliga och de små stenhusen smyckade Himalayas bergsväggar likt färgstarka paletter. Det var en intensiv och lärorik projektvecka på många sätt, inte bara för att linsgryta och ris började rinna ut genom våra öron, men även tack vare alla karismatiska kvinnor vi mötte. Nytankade med erfarenheter skumpade vi tillbaka på serpentinvägen hem till Gopeshwar.

Efter tio dagars återhämtning i form av nyanserad kost och mjukt sängunderlag var det dags för det andra och slutgiltiga byprojektet. Denna gång var avståndet endast tjugo minuter till fots, vilket innebar att både mat och sömn kunde fortlöpa hemma i ”Goppan”.

Med jublande ryggrader och tarmfloror skumpade vi under åtta dagar iväg med jeep längs den krokiga vägen som ledde oss till en fantastiskt vacker och pittoresk liten by som heter Raoli. Våra dagliga lektioner intogs under natursköna former vid ett tempel, med storslagen utsikt över Himalayas höjder.

Efter ännu en vecka av berikande möten med en grupp nyfikna och färgstarka kvinnor, var det dags att kavla upp ärmarna och vässa pennorna inför slutrapportering av projektet. Med trubbade pennor och slitna suddgummin börjar vi i denna stund att känna oss beredda inför de sista uppdragen och vår avfärd som kommer att sluta cirkeln på vår resa i New Dehli.

I detta skede av projektet är det många tankar som dyker upp i huvudet och det är bitvis svårt att sortera alla berikande intryck som tiden i Uttaranchal har gett oss. Vi känner oss mycket nöjda med det faktum att vi hann avklara så många olika delar inom allmänhälsa så som ergonomi, näringslära, första hjälpen och hygien. Med facit i hand vet vi att detta är information som kvinnorna kommer att bära med sig och ha nytta av och förhoppningsvis även föra vidare till kommande generationer i byn.

Att ett genusperspektiv vandrade genom arbetet från första till sista dagen av byprojekten, var av mycket stor vikt och relevans. Det är inte bara kvinnornas egna utvärderingar som vittnat om att projekten gått över förväntan men även våra egna intryck av den fina kontakt vi hann skapa under en intensiv men kort period i byarna.

Även om vår volontärresa kommer att fortsätta hemma i Lund, känner vi redan nu att vi proppats fulla med nyttig och oersättlig kunskap, inte bara om den indiska kulturen i sig, utan även om vilka extrema förhållanden många människor lever under här i Himalayas höjder.

Anna Hagström och Marie-Louise Jernbeck,
Indienvolontärer april – maj 2006

Vinterhälsning från Elin och Johan – Indien 2005

Vi befinner oss i den lilla byn Gwar på Indiska Himalayas landsbygd. Här har vi just avslutat vår sista workshopsdag och förbereder oss för att åka tillbaka till vårt nyvunna hem i Gopeshwar för slutrapportering. De senaste åtta dagarna har vi tillbringat tillsammans med ett gäng killar mellan 14 och 20 år och dryftat frågor kring HIV/Aids, genus och sexualitet. För några veckor sedan gjorde vi detsamma i tio dagar med tjejer i byn Khanadara. Förutom de ämnen som fanns med i vår planering när vi åkte ut till byarna har vi stött på många fler: Vilket är bäst; arrangerat äktenskap eller kärleksäktenskap, varför blir det regn om en menstruerande kvinna går till templet, vad är kärlek och vilka är egentligen konsekvenserna av masturbation.

Vi hoppas att deltagarna i våra workshops har lärt sig något, men vi är tveksamma till att de lärt sig lika mycket som vi. Volontäruppdraget här i Indien har givit oss kunskap för livet. Och om livet!

Elin Sahlin och Johan Dencker,
Indienvolontärer vintern 2005

Hälsningar från ABCs volontärer i Himalaya – 2005

Sommaren har kommit och vårt volontärprojekt i Indien är nu över. Under två månader har vi bott i små byar i Himalaya, norra Indien och jobbat med ett projekt som rört genus och reproduktiv och sexuell hälsa. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en förutsättning för att ett samhälle ska utvecklas och fattigdomen i landet minskas. Reproduktiv och sexuell ohälsa är idag ett av de största problemen i världen och därför ett mycket viktigt ämne att informera om. Vårt projekt genomfördes i byarna Kurur och Bagoli, med olika ungdomsgrupper. Både killar och tjejer deltog i våra workshops, något vi finner viktigt eftersom båda könen måste involveras för att jämställdheten ska öka.

Våra workshops var uppdelade i två delar, genus respektive reproduktiv och sexuell hälsa. Under genusdelen diskuterade vi frågor rörande socialt och biologiskt kön, arbetsfördelning, hemgift m.m. Vi märkte att behovet och intresset av kunskap och diskussion var mycket stort i dessa frågor. Den andra delen av projektet var mer teoretisk. Vi diskuterade graviditet, preventivmedel och sexuellt överförbara sjukdomar. Även här var behovet av information och diskussion stort.

Under våra workshops började deltagarna reflektera kring saker som de aldrig tidigare reflekterat över, och vi hoppas att vi, genom detta, öppnade en liten dörr till förändring och förbättring. Tiden i Indien och arbetet med vårat projekt har varit mycket lärorikt och utvecklande för oss båda. Vi är tacksamma för att vi fick möjligheten att arbeta som volontärer genom ABC, för allt som vi har upplevt och alla fina människor vi har lärt känna.

Frida Lindgren och Lisa Gustafsson,
Indienvolontärer våren 2005

Kan malariamyggor sprida aids och vad händer egentligen när man andas? – Uganda 2005

Tänk att få äta mango och ananas varje morgon till frukost! Efter frukosten påbörjar vi vår vandring till Oxford High School. Vi passerar genom ett vajande majsfält och väl ute på vägen möts vi av boda-bodas, cykeltaxi med en kudde på pakethållaren och vinkande barn som ropar “How are you?”, en hälsning som inleder alla samtal här. Här i Mbale är det grönt och frodigt och gräset i trädgården där vi bor slås bitvis dag för dag. När sista biten är gjord är det dags att börja från början. När vi närmar oss Oxford High School, som är målet för vår promenad, lyser skolans blåa tak i solen. Grusvägen fram till skolan är nästan alltid fylld av promenerande elever, på väg till eller från skolan.

Vi är på Oxford High School som volontärer och har nu varit här i en månad. På skolan undervisar vi i ämnet hälsa, i tre olika klasser (Senior 1-3 vilket ungefär motsvarar vårt högstadium). Vårt mål är att belysa både fysisk och psykisk hälsa. Än så länge har vi hunnit prata om första hjälpen, sjukdomar, sjukdomsprevention och hur man kan hålla sig frisk med hjälp av kost och aktivitet. Till varje lektion har vi med oss en liten röd frågelåda som eleverna fyller med frågor. Eleverna undrar om det mesta, som till exempel vad som händer när man andas, om malariamyggor kan sprida AIDS och varför man egentligen får mensvärk.

ABC har under några år stött och stöder fortfarande skolan ekonomiskt, bl a har man genom stöd från Radiohjälpen bidragit ekonomiskt till de nya skolbyggnaderna. ABC har också köpt in instrument till skolorkestern som övar lustfyllt varje eftermiddag.

Många elever på skolan har av olika anledningar inte råd att betala skolavgifterna. ABCs faddrar stöder elever på skolan med skolavgifter, skolmaterial och skoluniformer. Detta sker kollektivt och ABC sponsrar med en fast summa varje termin, där skolledningen i samtycke med ABC avgör vilka barn som är i störst behov av stöd. Tyvärr räcker inte faddrarnas stöd till alla de barn som behöver hjälp. Varje litet bidrag är till stor hjälp och därför vädjar vi till dig om en gåva så att fler barn kan få tillgång till undervisning.

Elin Persson och Lisa Persson,
Ugandavolontärer sommaren 2005

Ugandavolontärer i miljöns tecken – 2004

Varför ska ungdomar i staden Mbale, Uganda bry sig om sophantering? Finns det inte andra frågor som är viktigare än miljöhänsyn och resurssparande? Visst, det finns frågor som i sak är viktigare än miljöfrågorna. Den direkta överlevnaden, matförsörjning, hälsa- och sjukvård t ex är alla viktigare – på kort sikt. Det går dock inte att bortse från miljön. Miljön innefattar allt det som är en förutsättning för vad vi människor kan, vill och bör göra på jorden. Miljöfrågorna handlar om så mycket mer än bara att skilja färgat glas frän ofärgat, som i vår del av världen. Det handlar i slutändan om vilken typ av värld vi vill leva i. Ett miljömedvetande är viktigt i allt arbete som menar at förbättra vår värld, genom utvecklingsarbete, fattigdomsbekämpning, hiv/aids etc.

Men i vilken ände ska man då börja? Ska ungdomar i Mbale få veta hur de ska göra för att bli mer aktsamma om miljön och konsekvenserna av människans handlande? Nej, det handlar inte om at ”överföra” en idé om hur det är att värna om vår miljö. Det handlar istället om att delge ett sätt at se på vår miljö. Det handlar om at skapa en miljömedvetenhet som förhoppningsvis skapar ett intresse inom detta område. Det handlar om att påvisa problem. En bristande avfallshantering kan leda till förorenat grundvatten, som i sin tur ger upphov till sjukdomar och mindre skördar, för att nämna något. En sämre skörd leder till mindre mat på bordet, vilket påverkar både hälsa och ork – en ond cirkel har skapats.

Den 27:e februari åkte vi, båda studenter i Lund inom ämnesområdena bioteknik och juridik, till Mbale i Uganda, där många spännande och lärorika upplevelser väntade. På plats vid Oxford High School (OHS) drogs vårt miljöprojekt igång, där bland annat begrepp som miljömedvetenhet, kretslopp och resurssparande ingick. Med ett miljöprojekt i Uganda är vår förhoppning att uppnå ett miljötänkande. Projektet varvas med teori och praktik, där tonvikten ligger på det sistnämnda. Vi utförde praktiska experiment och övningar där vi använde material i vår närmiljö. Vi förskte exempelvis att konstruera en ugn med hjälp av solens strålar, arrangerade ”mass clean-ups” i Mbale eller visade effekten av att plantera frö i förorenad respektive icke-förorenad jord. Estetiska inslag i form av konservburkskonst var något som också fanns på vår dagordning.

Målet med projektet är att eleverna själva, med hjälp av inhämtade kunskaper från vår tid tillsammans, ska utforma ett miljöcertifikat, eller en miljöpolicy, med realistiska mål för OHS. Det är vår önskan att dessa miljömål kan uppnås och leda till att OHS blir miljöcertifierad i samband med att projektet avslutas. Vi kan med glädje meddela att vi fått varmhjärtad respons från olika bidragsgivare. Folke Bernadottes Minnesfond, Sparbanken Finn i Lund samt Rotary Lund/dalby genom U-landsfonden. De har alla valt att bidra med ekonomiskt stöd till vårt projekt. Detta är vi mycket tacksamma för och vi hoppas på att få kunna delge dem och alla andra, våra upplevelser och erfarenheter i samband med att vår volontärvistelse är avslutad.

Ett miljötänkande behövs i alla delar av världen. Det är mycket som är värt att diskutera och belysa inom detta stora ämnesområde. En volontärvistelse på två månader kan inte skapa underverk, men den kan så ett frö av medvetenhet för miljön.

Linda Önnby och Christopher Carlson,
Ugandavolontärer våren 2004

Kvinnligt och manligt i Indien – 2003

Pojken sträcker fram sin teckning. Den föreställer en grupp män som bygger ett hus. Barnen har fått i uppgift att rita saker som är typiskt manliga och kvinnliga, pojken förklarar att det bara är män som kan bygga hus. – Jaha, varför är det så då? Varför kan inte kvinnor bygga hus? frågar vi. Eftertänksam tystnad. Några av flickorna och pojkarna ser ut att ha svaret på tungan, men i samma ögonblick som de ska spotta ut det är det något som hejdar dem. Till slut kommer det – det är en pojke som vågar svara: – Kvinnor är inte tillräckligt starka för att bygga hus.

Vi befinner oss i byn Newly i Indiens Himalayaregion. Jag, min volontärkompis John och vår indiska tolk Bhuwan har en så kallad Children’s empowernment workshop med en bunt 12- 14 -åringar. Medan barnen ritar teckningar om flickligt och pojkigt sitter de flesta av deras fäder och dricker te, snackar skit eller spelar kort. Såvida de inte är bosatta i storstaden för att arbeta och därmed varje månad kunna bidra med en knippe rupees till sin familj. Samtidigt befinner sig de flesta av barnens mödrar, farmödrar och äldre systrar med största sannolikhet för att arbeta med jorden. Eller så bär de. Kvinnor i denna region bär och bär och bär. Jag ser dem på de vackra, farliga serpentinvägarna när jag susar fram i en av traktens skruttiga med förhållandevis bekväma jeepar. Jag hejdar mig själv från att tycka att kvinnorna utgör ett färgglatt litet inslag i det exotiska landskapet. För jag vet att de är trötta. De bär ved, de bär foder, och de bär vatten på sina huvuden som på något otroligt sätt hålls på plats dag efter dag av deras spinkiga halsar. Jag hör att lassen på deras huvuden ofta väger 30 kilo. Jag hör också att det normala avståndet som en bykvinna lägger bakom sig för att samla dagens frukter är ungefär åtta kilometer.

Skogen i detta hisnande vackra bergsområde krymper, på grund av såväl storföretagens skövling som en växande befolkning i området. Detta påverkar såklart hela den ekologiska balansen, men de som upplever den mest konkret och påtagligt är bondekvinnan som måste gå alltlängre sträckor för att få jordbruk och hushåll att gå runt. Männen hjälper i så gott som samtliga fall nämligen inte till, hur arbetslösa de än är. De plogar två gånger om året – den enda uppgift som anses värdig nog en man. För en utomstående ter det sig totalbisarrt, men för de flesta av byborna skulle det vara lika absurt om en man bar ved eller passade barnen. Vi har haft nästan exakt likadana mönster i arbetsfördelningen hemma i Sverige och vi har ju än idag en ytterst underlig uppdelning baserad för kön, vilka vi lärt oss är ”naturliga”. Barnen på workshopen har precis kommit fram till att deras mammor ju faktiskt bär mer än deras pappor, att den där idén om att kvinnor är för svaga för att bygga hus nog var lite konstig. De vet inte riktigt var den kom ifrån, denna förut så självklara sanning om kvinnors svaghet. – Betyder detta att ni tycker att kvinnor kan vara med och bygga hus? frågar vi barnen. – Ja! Utbrister alla i kör och jag vill så gärna tro att detta nya ”ja!” ska göra skillnad, bara en liten liten skillnad.

Lena Gunnarsson,
Indienvolontär våren 2003